På jakt efter MorrisPosted by Carol Thu, August 26, 2010 19:56:51 Saker jag inte tidigare kände till (och som gör mig full av beundran inför alla permanent rörelsehindrade personer som lyckas ta sig fram i denna stad):
1. Hur svårt det är att på kryckor hinna över gatan vid grön gubbe - och hur kittligt det är när irriterade bildäck stryker utmed hälarna.
2. Hur trixigt det är att med kryckor ta sig upp i en spårvagn. Den börjar rulla medan man fortfarande står i trappan. Så: Hur hinna få tag i något att hålla sig i när båda händerna är upptagna?
3. Hur lika trixigt det är att ta sig av en spårvagn. Dörrarna öppnas inte automatiskt och om man mot förmodan lyckas frigöra en hand som trycker på släpp-av-mig-för-helvete-knappen så kan man vara bombis på att man inte inte hinner få nytt tag om kryckorna förrän en stressad man med käpp ger en en balanssaboterande knuff i ryggen för att förvissa sig om att inget står mellan honom och den friska Göteborgsluften en sekund längre än absolut nödvändigt.
4. Hur fumligt det är att försöka samla ihop alla sina papper och kryckor när kvinnan bakom den ensamma pulpeten mitt på golvet i den konstigt avskalade och förfallna banklokalen skyndar sig att trycka fram två kunder på raken - som genast och irriterat börjar flåsa en i nacken.
5. Vilket makalöst blysug det är i alla portar överallt - bankkontor, hyreshus, bibliotek, livsmedelsbutiker, listan kan göras hur lång som helst - och hur löjligt tungt och komplicerat det är att försöka öppna dessa portar med händerna upptagna av kryckor och med bara en fot i marken. Extra superintressant blir det när in- och utgångarna är utrustade med dubbla dörrar. Djävla djävulens påfund. Säger inte mer.
6. Att man inte behöver annonsera efter fiender när man har en så kallad c o a c h som med ytterst välbetald nonchalans ser till att man inte får sin lön på utsatt dag och som följaktligen ordnar det så att man måste lägga 2 hela arbetsdagar på att jaga rätt på sina pengar. Bokstavligen. På kryckor. Över hälsniffande övergångsställen. In och ut genom sugande blydörrar. Ombord på jag-ska-skaka-dig-som-en-maraca-tills-du-drattar-på-baken-spårvagnar. Med foten lika svullen men inte alls lika vacker som ett modernt ego. Dessutom var det hela visst mitt fel också. Ibland asså ...
Nyligen lästa böcker: 1. The golden compass av Philip Pullman (blev intressant först mot slutet, när Lyra började agera med egna mål och motiv i sikte).
2. Brief Interviews with hideous men av David Foster Wallace (en pojke som kanske, kanske inte flyttar in i vuxenlivet genom att hoppa från högsta trampolinen, en deprimerad person som klamrar sig fast vid sin självupptagenhet även när den kostar andra livet, en döende man som hatat och föraktat sin son från allra första stund, en man som lämnar sin flickvän därför att han inte står ut med att hon är rädd att han ska lämna henne, med mera med mera).
3. Släktfeber av Sara Paborn (ganska mycket noll handling men idel egensinniga personer som ger lite Divine secrets of the Ya-Ya sisterhood-känning, och även lite Borta bäst av Sara Kadefors-känning).
4. Yarden av Kristian Lundberg (dystert livsfilosofiskt i poetiska ordalag, utmärkt om man vill befästa sin skräck inför den rådande samhällsordningen som på bara några år tog både ett och två sekelskutt tillbaka och upphöjde avhumaniserad girighet som finaste och bästa normen - kan inte låta bli att tänka på att Reinfeldt i sin "ungdom" skrev en bok där han öppet förklarade sitt förakt för välfärdssamhället ... eller på "integrations- och jämställdhetsministern" som vill institutionalisera en särskild slavklass av utlandsfödda kvinnor med sämre lön och villkor än andra. För att slussa in dem i samhället ...?! Människoföraktet vet tydligen inga gränser: http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sabuni-kortad-ledighet-och-lag-lon-1.1154837).
5. Ny text, vol. 3 (innehåller bland annat nordiska vinnaren "Älvsborgsbron". Önskar hett och innerligt att jag begrep mig på dramatik. Det räcker inte med att gilla Lugn och Shepard och Beckett och Pinter och några till, det måste helt enkelt vara något grundläggande avgörande centralt som undgår mig ... Enormt störigt att inte få grepp om det.).
6. I de lugnaste vatten av Viveca Sten (undrar varför denna författarens första kriminalroman är så mycket mer intressant och välskriven än bok nummer två i serien, I den innersta kretsen).
På jakt efter MorrisPosted by Carol Sat, August 21, 2010 18:38:20 Efter vansinnesslit med senaste translationen blev det belöningsgodis i form av charmiga Se upp för dårarna. En himla söt historia fullsmockad med skickligt och roligt skådespel. Precis vad jag behövde i går när jag spyfärdig på mitt kneg äntligen kunde zappa iväg senaste deckarhjältinnan, hon som med spjutspetskompetens inom bioteknik ändå uppför sig som om hon rymt från en byfåneskola - där hjälten måste ha gått ut som kursetta.
Nåväl. I kväll är det dags för Göteborgs berömda Klockantjugotvånollfemlopp i en startgrupp som nog hade funkat om jag varit vid full vigör och inte dragits med bihåleproblem. Nu ... lär det bara bli pinsamt. Om jag överlever väntar dock en ny belöning: Lucky number Slevin. Har sett den förut och tänker se den igen, så fiffig är den.
Gimme a book var det. Har just börjat läsa novellsamlingen Brief interviews with hideous men av David Foster Wallace och häpp, ytterligare en bok som biblioteket kan få tillbaka. För jag bara MÅSTE äga ett eget exemplar. Älskarälskarälskar till exempel "Forever overhead", berättelsen om en pojke som på sin trettonårsdag klättrar upp till poolens höga trampolin. Kasta sig ut eller stå kvar? Livet i ett obönhörligt nötskal.
.....
Hur gick det sen? Dokumenterar eländet eftersom kära hjärtanet påstår att jag snart kommer att ha glömt hela saken: Efter ca 1 kilometer trampade jag fel på en trottoarkant, gick i asfalten och gjorde en tjusig kullerbytta.* Sedan kutade jag de återstående 9 kilometerna på en stukad fot och med joggingbyxknäna kletiga av blod. Kom i mål på 53.53, minst fyra minuter senare än planerat. Var det värt det? Svaret är enkelt: Nästa år får Midnattsloppet klara sig utan mig. Det är absolut inget kul med den nya slingan de stakat ut, med extra mycket förrädiska gatstenar och brunnslock och nya idiotiska backar i kniptångssvängar där folk trampar dojorna av en. Och nu då? Sitter här med foten inlindad i is och hemmagjort bandage och när jag absolut måste röra på mig får det bli stödd på min gamla jo - klyftigt nog avstod jag från att kasta denna slåsstav (och mitt svarta bälte) när jag lät aikidotiden svischa iväg in i mitt förflutna. Hade varit kalas med kryckor men jag kan knappt ta mig till köket, än mindre till akuten. Vem orkar förresten sitta där i två dygn och vänta på att nån ointresserad typ med stetoskop i öronen (för att slippa höra på ens pladder) ska säga oj då det där var svullet och blåmärkt och fult och ledsen men kryckorna är slut?
*Lustigt hur man reagerar i katastrofens stund: Aj helvete vad ont
det gör och vilken tur att detta bara är en mardröm. Ända tills det plågsamma och pinsamma går upp för en och man begriper att man faktiskt ligger där och skräpar mitt i verkligheten i
spåret där cirkus 12000 pers ska fram.
InspirationPosted by Carol Fri, August 13, 2010 16:20:26 Läste i dag en artikel om känsloprogrammering med hjälp av musik. Och jävlar i det, vad det hjälper att lyssna på musik som spelades i fornstora dar då hopp och förtröstan ännu ingick som en naturlig del av livet. Inte gör det ont heller att det är förbaskat klämmig musik och att sångrösterna är djupt behagliga.
InspirationPosted by Carol Thu, August 12, 2010 14:03:34 Tänker visst vara kulturell för i morgon kommer Angelique Kidjo till Götaplatsen. Och innan dess tänker jag glo på kung fu i Trädgårdsföreningen och på voltigeuppvisning, även den i Trädgårdsföreningen och då kanske lika gärna passa på att leka Newton, Ohm och Bell och därefter besöka Emigranternas Hus och sedan hänga med på guidad visning av Rådhuset (om inte biljetterna tar slut) och strax därpå kika in på Avalon Hotel eftersom jag tror att Sweet Art-konstnären är samma person som målat så häftigt på Guldhedens små bergväggar, och sedan kommer jag nog att säcka ihop. Här är hela det dignande Kulturkalasprogrammet.
På jakt efter MorrisPosted by Carol Thu, August 12, 2010 12:03:26 Har ont i nacken. Tror det har att göra med slutfasen av boken jag håller på att översätta/redigera. Är så trött på det mesta att jag knappt orkar tänka på hur trött jag är.
Tur att jag stack emellan med Eriksbergshallens And there was light. Det var inte dumt, inte dumt alls. Så inte dumt alls att jag var där två gånger, en gång med kära hjärtanet och en gång med kära syrran. Särskilt mycket gillade jag mini-taket i Sixtinska kapellet och alla modeller av da Vincis uppfinningar, och det enorma marmorblocket som kanske liknade det Michelangelo använde när han högg och mejslade fram David. La bella principessa var förstås huvudnumret men jag hängde nog lika mycket vid Santa Maria delle Grazie-väggen (och visst är väl Johannes väldigt lik en tösabit). Och den vitruvianska människans matematiska sammanhang är bara ... wow. Dessutom var det väldigt givande att få en inblick i Florens, Milano och Rom under de perioder då Michelangelo, Rafael och da Vinci verkade där (rösten som pratade i mina öron var väldigt angenäm och mån om att jag skulle hänga med).
Känner mig nu så vansinnigt kulturell att det är tveksamt om jag alls behöver gå på Kulturkalaset.
Kanske är det bättre om jag koncentrerar mig på träning inför Midnattsloppet. Var förstås på Slottskogsvallen i tisdags och beskådade Grand Prix i friidrott och insåg då att stavhopp vore ett bra alternativ. Visserligen är det en dödsföraktande och svår sport men den kan omöjligt vara lika svår som att springa mil efter mil dag ut och dag in och hela tiden bli långsammare. Goddammit.
LästPosted by Carol Tue, August 10, 2010 14:54:02 Har nyss läst "Den innersta kretsen" av Viveca Sten och blev på väldigt gott humör när mordoffrets advokatbyrå visade sig heta Kalling (en blommig eller en tajtywajt, vem vet?). Trodde först att jag fått tag i en Bo Baldersson-hyllning men begrep sedan att detta är en seriös kriminalroman: Ett kyligt mord begås i en överklassmiljö fylld av lyxiga båtmärken, glassiga sommarställen i skärgården, glas skvimpande av specialblandad dry martini och dyr konjak, fingrar belamrade med signetringar och näsborrar vita av helt andra saker än mjöl från vetebullsdegen. Sedan är det inte så mycket mer. Det förhörs och det svaras på frågor och däremellan borstar folk bort obefintliga dammkorn från sina skjortor, de ryser ofrivilligt till och känner hur tårar börjar skymma blickarna för dem, de känner hur alla hemska minnen störtar sig över dem och hur saknaden lägger sig som en tyngd i bröstet. Och så suckar de djupt. Den stora utmaningen för mig var att försöka hålla reda på alla karaktärer. När de hade klumpat ihop sig till över tjugo stycken redan på sidan 35 var jag tvungen att börja anteckna. Fast jag blev förstås väldigt förtjust i upptäckten att man kan döpa sina barn till Oscar-Henrik, icke att förväxla med mordoffret, han som bara heter Oscar och har kraftigt blont hår som ännu inte blivit helt grått och redan har blivit solblekt (que?). Göran Persson är också med på ett hörn fast inte som godsherre och f.d. statsminister utan som chef för kriminalenheten. Sedan gås det även omkring lite i könlösa rum vilket gjorde mig lättad, för vem vill ha snoppar och snippor hängande i taket och på väggarna? Jo, det är en rolig bok. Och nu ska jag gå till biblioteket och hämta ut "I de lugnaste vatten" av samma författare.
